Att vara författare är inte så glamoröst som en del kanske tror. För vissa kanske det är det, vad vet jag. Nu är ju jag inte författare på heltid och jag är ingen kändis, men min erfarenhet är att det nästan är mer jobb med att försöka marknadsföra och sälja boken än det var att skriva den. Och det var väldigt mycket jobb med att skriva den – fast det var roligt jobb!
Vart vill jag komma med det? Jo, jag tänkte berätta om mitt första och sista framträdande på ett bibliotek, vilket jag benämner ”biblioteksfiaskot”, som jag numera kan skratta åt. Som jag nämnde i det här inlägget var jag på Falu Stadsbibliotek förra helgen för att berätta om min roman Nyckeln till det förflutna och om projektet #Älskanoveller där jag deltog med en novell.
Ansvarig på biblioteket tyckte det var kul att jag skulle komma. Vi bokade in en lördag eftermiddag eftersom det är som mest folk på biblioteket då, och hon la upp info på bibliotekets hemsida och facebooksida och satte upp lappar på biblioteket om mitt besök. Hon visade mig hur högtalare och mikrofon funkade en vecka innan. Att prata i mikrofon är inget jag är van vid men det är ett stort bibliotek i två våningar och högt i tak så det hade varit svårt att göra sig hörd utan mikrofon. Som det visade sig var det svårt att göra sig hörd även med mikrofon…
Jag riggade böckerna på ett bord och ställde fram en godisskål för sånt brukar vara poppis. Klockan 13:30 – 15:00 stod det att jag skulle vara på biblioteket och berätta om böckerna. När klockan slog 13:30 var det 6 besökare på biblioteket; 3 stycken satt ganska nära mig i fåtöljer och läste tidning/böcker. En annan person såg ut att leta efter en bok långt bak i en hylla. Och vid biblioteksdisken höll en mamma och barn på att låna en bok.
Det var ju sagt att jag skulle börja 13:30, så jag körde igång och hörde min röst eka i högtalaren: ”Hej och välkomna till stadsbiblioteket! Jag heter Anna Keiler och är författare. Det är extra kul för mig att vara på det här biblioteket eftersom min bok utspelar sig här i stan.”
Mamman och barnet har nu gått ut. De tre personerna som sitter och försöker läsa tittar upp och kastar en ointresserad blick på det störande momentet, det vill säga mig, innan de återgår till sina böcker/tidningar. Jag känner att det är rätt meningslöst att prata, men läser ändå baksidestexten och hoppas att fler ska komma in under tiden. Det gör det. Två karlar kommer in och ställer sig och tittar på mig en bit bort. Men innan jag har läst klart, har de slutat lyssna. Det jag hade förberett att säga härnäst är som bortblåst. Något om Älskanoveller kanske det var. Nu är klockan 13:34. Jag har pratat i 4 minuter. Nu känner jag att det inte är det minsta kul att vara på biblioteket. Jag vill hem. Eller i alla fall vill jag försvinna från biblioteket! Men jag måste vara kvar i 1 timme och 26 minuter till, för det står det på hemsidan att jag ska vara.
Jag sitter tyst en stund och överlägger med mig själv vad jag ska göra. Ska jag fortsätta prata för döva öron? I vilket syfte? Jag försöker muta en förbipasserande med godis, men det går inte. Se’n kommer jag på det! Bibliotekarien sa, när jag var här och kollade högtalaren, att Björn Hellberg varit här och signerat och HAN SATT UTANFÖR! (Han kanske också började inne men gav upp, vad vet jag ;-))
Så jag bar med hjälp av bibliotekarien ut bord, stol, högtalare, böcker och godis och satte mig utanför. Högtalaren använde jag inte. Jag passade på att prata med folk som gick in på biblioteket och andra förbipasserande. Några blev intresserade och stannade och lyssnade. Och även godisskålen drog till sig folk. Det var ju betydligt fler utanför biblioteket än inne. Det var fint väder och tiden gick plötsligen jättefort och jag lyckades sälja 3 böcker och många tog visitkort. Snart stod bibliotekarien utanför och sa att nu var klockan 15:00 och biblioteket stängde och hon måste få in bordet.
Så i slutändan blev det ganska OK ändå, och ingen skugga ska falla över Falu Stadsbibliotek. Fast jag utsätter mig aldrig mer för det här!
När jag berättade om fiaskot för några kompisar på bokmässan i helgen gapskrattade de och tyckte det hela var jättekomiskt. Och i efterhand kan jag också skratta åt det. Så jag tänkte jag skulle dela med mig så att fler kanske får sig ett gott skratt…
Att vara författare är inte alltid rosenrött. Är det någon som har en liknande erfarenhet?
Note to self: Gör inte om biblioteksfiaskot igen.
Anna Keiler 
Åh, Anna! Jag skrattade igen när jag läste. Sen liksom fastnade det i halsen och datumet 15 oktober började pulsera framför mina ögon. Du kunde kanske lagt ut detta efter min tur på biblioteket 😉
Det var väl bra att jag la ut det innan så att du är varnad! Men det går säkert bättre för dig! Och gör det inte det så vet du att du inte är ensam! Kram
Det är faktiskt en tröst!
Puh, vilken pärs! Absolut skojj i efterhand (sitter o småfnittrar framför datorn) men det måste ha varit jobbigt när det hände. Tack för att du delade med dig och bra jobbat som ändå löste det så snyggt det gick!
Tack! Nära döden-upplevelse typ, men nu är det kul!
Tack för att du delar med dig! Vi ska nog alla uppleva nåt liknande minst en gång är jag rädd… Tur att man åtminstone kan skratta åt det i efterhand 🙂 Kram!
Ja tur man kan skratta åt det nu! Kommer nog tänka på det varje gång jag går in på en bibliotek framöver! Kram!
Men fy så jobbigt… Men starkt av dig att ändå vända situationen till något som blev någorlunda positivt i slutändan! 🙂
Det var hemskt just då, men nu är det lite roligt!
Du är min idol! 🙂 Tack för att du delade med dig! 🙂
Haha, tack Kati. Ja det är ju rätt kul nu.
Ja, fy! Det lär vara många som upplevt detta och tur man kan skratta i efterhand 🙂 Kram
Ja det är säkert fler som upplevt detta. Men jag kände mig extremt ensam där och då! Kram 🙂
Inte lätt det där. Men jag tycker att det var starkt och häftigt av dig att släpa ut bordet och hålla det utanför. För tre böcker är mer än inga alls. Och kan ju vara bättre att göra såna där tillställningar på biblioteket om man också plockar med sig x antal av sina vänner så att de då och då kan komma fram och skapa intresse, eller åtminstone prata med en så att man inte känner sig så ensam.
3 böcker är absolut bättre än inga alls! Tyvärr känner jag inte så många i Falun som jag kunde tvinga dit 😉
Biblioteket är en nyckfull plats, ibland är det fullt av folk andra gånger undrar man om man glömde låsa upp dörrarna. Om det är någon tröst så är du inte ensam om att vara med om liknande händelser. Men ge inte upp biblioteken, för att slippa stå ensam kan du försöka klämma in en fot (eller en bok) när det är andra bokrelaterade program på gång: Kulturnatta, Kura skymning, världsbokdag och vad nu Falu biblioteken ordnar program kring.
Men som sagt, tre sålda böcker är tre sålda böcker.
Hälsningar
En bibliotekarie som sett både det ena och det andra.
PS. Jag ska inte kommentera det som jag tolkar som ganska oprofessionellt bemötande av biblioteket.
Jo snälla, säg vad biblioteket borde gjort…!? 😊
Tre böcker är fler än inga, och förhoppningsvis köper eller lånar någon som tog visitkort någon av böckerna sen. Men jag förstår att det var jobbigt att vara med om de där timmarna!
3 böcker va bättre än inga, absolut. Och det blev rätt ok ändå till slut och jag är en erfarenhet rikare 😉
Pingback: Den 15 oktober kl 19 … | minnaulin
Pingback: Bibliotekssuccén | minnaulin