Igår på julafton spelade vi ett sällskapsspel hela släkten. Orangina heter det och är riktigt roligt. Det går ut på att se hur väl man känner varandra. I tur och ordning får spelarna dra kort med påståenden, och alla spelare ska bedöma hur väl de tycker att påståendet stämmer för den personen.

Exempel på påståenden är ”Jag är en naturmänniska som trivs bra i skog och mark” och ”Jag har mycket bra självförtroende och vet alltid vad jag vill” och ”Jag är omtänksam och hjälpsam” osv. Och svaren som man kan välja på är Stämmer helt och hållet, Stämmer till stor del, Stämmer till viss del, Stämmer inte alls.

Jag fick påståendet ”Jag är kaxig och försöker hela tiden hävda mig”. De flesta spelarna svarade att det inte stämde alls, och det var min egen uppfattning också. Men två spelare svarade att det stämde till viss del och motiverade det med att ”du har ju skrivit en bok, det är ju ett sätt att hävda sig”. Jag blev lite paff för det är inte alls därför jag skriver, i alla fall inte medvetet. Jag skriver för att jag tycker det är så otroligt roligt, och spökhistorian i En borste av elfenben var något jag bara måste berätta. Men det är klart att jag vill att boken ska bli publicerad efter allt slit med den. Men det betyder väl inte att jag är kaxig och vill hävda mig?

Varför skriver ni andra?

Hur som helst ska jag köpa spelet Orangina, eftersom jag tror att jag kan ha användning för det i skrivandet. Tänk att ställa huvudkaraktärerna mot väggen med alla dessa påståenden! Bättre sätt att lära känna dem finns nog inte!