Bussresorna till och från jobbet ägnar jag numera åt att läsa igenom manuset. Jag skulle vilja kalla det sista genomläsningen, men inser att det snarare är en av de sista. För det kommer att bli några till. När jag läser manuset går det upp och ner i vad jag tycker om det. I vissa kapitel tänker jag att ”f-n vad bra, är det verkligen jag som har skrivit det här?!” Och i andra kapitel tycker jag ”skitdåligt, tråkigt, skriv om.”
Jag vet att man själv är sin värsta kritiker, men jag tänker inte lämna ifrån mig något jag inte är nöjd med till 100 %.
Vad jag borde göra är att låta manuset vila en månad eller två. Inte tänka på det alls under den tiden, och sedan läsa det igen och se det med ny ögon. Men de som känner mig vet att ”vänta” är min sämsta gren. So it ain’t gonna happen. Alltså redigerar jag vidare, och inom kort hoppas jag kunna skriva ”bra bra bra bra bra och bra” i rubriken istället.
Jag väntar ännu svar från två av mina tre testläsare. Det ska bli intressant att se om de har samma bra dåligt bra dåligt-upplevelse som jag.
Ha en bra bra bra bra dag!
Anna Keiler 
Jag känner verkligen igen mig. Ibland förundras man av sin egen briljans medan man stundvis nästan kräks av hemskt komponerade stycken. Jag tänker också gå igen om och om igen tills jag är 100% nöjd, om det går :).
Bra Carola! Men vi måste våga släppa våra manus någon gång, eller hur 🙂
Jag har faktiskt släppt mitt manus helt i tre veckor. Det var lättare än vad jag trodde. Till och med skönt. I kväll började jag redigeringen igen från start och jag ser verkligen på manuset med helt andra ögon. Undrar varför man är så rädd för det innan? Att göra en paus menar jag.
Ja okej, tre veckor kanske jag skulle kunna släppa det, och sedan läsa det igen. Det är ju det att det är ens baby, och vilken förälder lämnar sin baby vind för våg i tre veckor…?!!