I tre veckors tid har jag grämt mig över en sak som jag måste ändra i manuset, som min testläsare inte tyckte var trovärdig. Jag har väl egentligen själv vetat innerst inne att det inte var trovärdigt, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra istället, så jag har helt enkelt slätat över det hela med en dum bortförklaring i hopp om att läsarna inte skulle tänka mer på den saken. Men om en läsare gör det så gör nog alla det. Jag måste ändra!

Det har känts så jobbigt, nästan oöverstigligt. Jag har väntat på en dag när jag skulle vara extra pigg, ha gott om tid och få sitta ostörd. Men de dagarna kommer tyvärr inte så ofta, särskilt inte nu när semestern är slut. Bland det första man får lära sig på en skrivkurs är att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Något jag också har lärt mig är att man inte heller kan vänta på att man ska få tid. Man måste ta sig tid! För den finns där, det gäller bara att hitta den och prioritera. Jag åker buss till och från jobbet och det blir ganska många timmar i veckan. Dessa timmar kan jag faktiskt utnyttja till något bättre än att lyssna på Spotify (som i och för sig är trevligt). 

Sagt och gjort, idag skrev jag ut de ”jobbiga” sidorna, läste igenom dem på bussen hem från jobbet och skrev ändringar i rött, också det på bussen. Det blev mycket ändringar, men det jag grämt mig över i tre veckor tog inte mer än en halvtimme att åtgärda. Hurra! Nu kommer jag äntligen vidare med redigeringen.