…men att den skulle underhålla mig så att jag gapskrattar så här en fredagkväll hade jag inte räknat med!
Min fantastiska amatörlektör Minna Ulin har nämligen gjort en strålande insats med mitt manus. Jag börjar undra om hon inte är proffslektör? Så många bra synpunkter!
Och här kommer det som hon har pekat ut i manuset, som jag inte hade tänkt på själv. Men nu ser jag ju hur tokigt det är.
Jessica berättar för Jakob att hennes pappa gick bort i cancer för två år sedan.
”Det var tråkigt att höra”, svarar Jakob.
Och då säger Jessica (håll i er nu) ”Ja, det är inget jag vill gå igenom igen.”
Och Minnas roliga kommentar är: Lite konstig mening, han är ju död så det lär hon ju inte gå igenom igen?
Nej, Minna, det lär hon inte behöva göra, såvida inte pappan återuppstår först. Det vore ju inte den enda övernaturliga händelsen i boken i så fall ;-).
Man blir hemmablind när man läser, skriver om, läser, skriver om osv så att man inte ser det som en utomstående direkt ser och undrar ”hur tänkte du nu?” Nu undrar jag också hur jag tänkte. Bara att skriva om… IGEN! Men skam den som ger sig!
Anna Keiler 
Det är verkligen lätt att bli hemmablind 🙂
Jamen gud. Jag har varit med om så många sådana situationer med min duktiga testläsare, som påpekar alla möjliga konstigheter i det jag skrivit och ibland blir det ju verkligen ganska skrattretande. Det är tur att vi hittat så bra testläsare som pekar ut knasigheterna åt oss, 🙂
Verkligen tur!
I mina öron låter det inte så konstigt, då jag förutsätter att hon syftar på att hon inte vill att någon i hennes närhet ska drabbas igen.
För övrigt tycker jag att din blogg har fått ett fint ansiktslyft 🙂
Kram
Tack Ann 🙂
Ja det var ju så jag menade, men tydligen kunde det tolkas annorlunda, så nu är det omskrivet för att undvika missförstånd!
Kram
Håller med om att den kommentaren hörde till de petigare. Jag körde enligt devisen ”säg till om allt jag kommer att tänka på, Anna får ändra det hon håller med om”.
Jättebra att du var petig, Minna. Och jag höll med om det mesta och har ändrat 🙂
Åh, jag har också varit med om massor med sådana där kansiga saker efter att min fantastiskt duktiga testläsare har gått igenom texten. Det är tur att man kan skratta åt sig själv och inte ta sig själv på så blodigt allvar (även om man menar allvar med att skriva) :).
Ja, man måste kunna skratta åt det. och det är bra att lära sig ta konstruktiv kritik så man är ”van” när man väl blir publicerad, eller hur 😉
Konstruktiv kritik är oerhört viktigt att kunna ta. Och jag är väl medveten om att om jag väl får mitt manus antaget så är jag beredd att det kan krävas en hel del förändringar som förläggaren vill ha. När jag skickar det kommer det att vara så bra som jag kan åstadkomma vid just det tillfället men jag är alltid öppen för förändringar.